Äntligen hemma – en sammanfattning

Jag skulle inte vilja kalla min Europaturné för en succé, men det är i alla fall fler än jag trodde som följt mina bravader. Jag tänkte sammanfatta miniturnén samt bjuda på de sista bilderna från min färd till Malmö via Luxemburg, Amsterdam och Köpenhamn.

Jag hade tänkt att jag skulle sammanfatta min resa Stockholm – Skavsta – Bryssel – Luxemburg – Amsterdam – Köpenhamn – Malmö – Stockholm. Men det är svårt, och gissningsvis skulle det bli mitt längsta inlägg någonsin, och dessutom en upprepning. Äsch, en liten sammanfattning då, där jag avrundar med besöket i Malmö…

Det finns några minnesvärda grejer, som hur jag, Philippe och Daniel började dela på en bag in box med rödtjut klockan fyra på tisdagsmorgonen, där åtminstone jag var helt väck redan när vi landade i Bryssel men ändå, totalt slut i huvudet, tog mig till tisdagseftermiddagens träning. Om inte annat ville man ju visa grabbarna att man var the real deal, och inte bara någon mediahora (hängde upp en AIK- respektive Råsunda FC-flagga alldeles vid spelarentrén).

Sedan var det ju tisdagskvällens kravaller rätt uppmärksammade. Eftersom jag själv låg och sov, då jag bevisligen inte förstått det här med att taktikdricka, har jag svårt att uttala mig så mycket. Jag har förstått att de AIK-fans som ställde till trubbel (blandade typer av supportrar enligt uppgift) kanske inte skötte sig exemplariskt, men polisen ska samtidigt ha gått in onödigt hårt och gripit folk till höger och vänster. Bland annat kom en polare med tre andra direkt med ett nattåg och hade ingen aning om vad som hade hänt, så tog polisen dem på gatan när de skulle leta efter sitt hotell.

Nu har jag i mina yngre år gjort bägge saker, men tycker spontant att två saker är riktigt onödiga: att kasta glas på marken och att hoppa på civila bilar. Nej, det kommer ni aldrig att få se mig göra igen.

Nu bodde jag sjukt billigt under hela resan, annars hade det här ju varit ett perfekt tillfälle att fixa tak över huvudet. Hotell Grand Batong alltså, som vi kallar det. I Göteborg kallar med det för övrigt för Hotell Gripen (uttalas som fabeldjuret gripen, en blandning mellan lejon och fågel, en sån som bland annat töntarna i Malmö använder sig av).

Efter den katastrofala inledningen på resan tog jag det faktiskt lugnt resterande del. Några öl om dagen, sådär lagom. Att arrangören hotat med att inte släppa in några fulla supportrar var dock tomma ord vad jag kunde se, många krökade rätt friskt på matchdagen. Vi intog bland annat en pub i närheten av arenan, en pub som det vanligtvis hängde Jeunesse d’Esch-supportrar. De var nog inte vana vid klåfingriga bortasupportrar på stället för man hade en sprit-, öl- och vinkyl på utsidan av baren (!) med skjutdörrar (!!) och dessutom, i andra änden av hela baren, ett 30-tal vinflaskor uppställda i ett fönster (!!!). De och fulla supportrar är ingen bra kombination. Man såg en hel del gå runt innan matchen och halsa ur stora vinpavor.

Jag själv ville ju ta det lugnt, och tog bara ett par öl på stället, 20 spänn styck kostade de. Jag tänkte ”jäklar vad de måste tjäna pengar på oss de två stackarna i baren” men det var innan jag såg all alkohol som de hade ute ”på golvet”. Jag skulle tippa att de gick back på oss. Jag fick i alla fall med mig en Jeunesse d’Esch-tröja i barnmodell till lillkrabban samt en större plansch för matchen mot AIK, en plansch som jag kommer att rama in så småningom.

Eftersom det hade börjat regna ställde sig klacken, anförda av Sol Invictus och Ultras Nord, på huvudläktaren som var den enda som hade tak. Vakterna insåg snart det här och kollade biljetter på folk vid uppgången, så istället fick jag och många andra hjälp av grabbarna där uppe att klättra upp för den två meter höga sektionen. Det fick dock hemmalaget att hota med att skjuta upp matchstarten om inte vi flyttade på oss, till och med Alex Miller var framme och försökte att prata supportrarna till rätta. Till sist gick vi alla med på att flytta på oss.

Det regnade på ganska bra. Här vill jag på nytt hylla SI och UN som stod kvar medan vi andra, som är gjorda av socker, sökte skydd under olika tak. Ja, inte bara dem, utan förstås alla andra som stod kvar i vätan. Stämningen var inget vidare tycker jag, inte vad den hade kunnat vara. Men folk var väldigt utspridda på läktaren, det regnade och AIK spelade som krattor. Ändock, 0-0 räckte till avancemang och det var det viktigaste.

Om det var lite stökigt innan matchen, med ytterligare några frihetsberövade, så var det lugnt efteråt vad jag kunde se. Jag dröjde mig kvar som en av de tre sista AIK:arna på arenan, tackade varje spelade som lämnade planen efter nerjoggen och det var värt besväret. Jag fick ju nämligen matchtröjan av Admir Catovic.

Här hände också en av de mest snöpliga saker. Min polare Fredrik från Älvsjö hade frågat Goran Ljubojevic om han inte kunde få hans matchtröja. Efter en stund kom han upp från omklädningsrummet och på väg till bussen gav han en tröja till Fredrik. Jag var riktigt glad för hans skull, tills det visade sig att han gett en helt vanligt träningströja till honom, utan ens en AIK-logga på. Jag antar att han tog fel tröja, men när vi upptäckte det var det redan för sent.

Efter att ha konfronterats av ”Chippen” i pausen, efter min ångestfyllda utmaning på fyllan och villan dagen innan, kändes det rätt bra att dröja sig kvar. Han hävdade bestämt att det inte fanns någon ångervecka när jag utmanat honom på en mot en. Jag köpte en alkoholfri bärs (enda de hade) till honom, var beredd att gå ner på mina bara knän och be om nåd men det godtogs inte. Jag kunde möta honom direkt efter matchen eller inne i stan, men jag såg honom inte efter det, tack och lov. Som jag skrev tidigare, jag vill gärna behålla mina tänder.

”One time in Luxembourg and never going back, one time in Luxembourg and never going back, one time in Luxembourg and never going back, never going back to Luxembourg again…”.

Kvällen var lugn, jag var på svenskpuben Crossfire till halv tolv eller så, hon jag sov hos (som var 21 och inte 19 som jag hade trott) kom förbi med en kompis på ett par öl. Det kanske var ett 30-tal gnagare där, men många bekanta ansikten saknades.

På torsdagsmorgonen skulle mitt kaos börja. Eftersom jag inte visste hur länge jag ville stanna i Luxemburg hade jag ju bara bokat en enkelresa. Jag hade varit sugen på att ta mig mot Malmö, men Ryanairs flyg kostade för mycket med så kort varsel, kanske 1600 kronor eller så, och då kostade bussen till Bryssel flera hundra när man bokade sent. Gick runt till flera resebyråer redan på matchdagen men inga erbjöd bussar till Köpenhamn eller Malmö. Och tåget hela vägen kostade 1800 kronor.

Då antog jag ett erbjudande jag fick på matchdagen, nämligen att åka i bagageluckan med fem lirare från Stockholm, de skulle åka igenom hela Belgien och till Amsterdam. Jag är inte så bra på geografi, men har hånats för att jag tog mig till Amsterdam, eftersom det enligt polare är ungefär lika långt bort från Köpenhamn. Men grejen är ju den att jag hade hoppats på att hitta en billig buss alternativt ett billigare tåg därifrån.

Roligast på bilresan var annars, och det har jag berättat tidigare, hur vi stannade högst upp i ett parkeringshus vid Amsterdam Arena och där några av oss behövde lätta på trycket bakom en hissbyggnad. Det tog inte många sekunder innan en arg röst i något högtalarsystem började skrika på oss på nederländska. Det enda jag uppfattade var frågande ”normale?” (uttalas nårmaale). Nu var goda råd dyra, ingen kände för att behöva ta ett snack med ordningsvakterna, så vi sex pers delade upp oss för att förvirra dem. Jag gick själv ner hela vägen och inväntade de andra på utsidan, två tog bilen och övriga tre sprang vi på utanför. Tydligen hade två väktare faktiskt jagat de övriga tre, haha. Men vi klarade oss.

Efter att ha blivit dumpad i centrala Amsterdam skulle jag hitta ett billigt boende. Det fanns inte, alla hostels var fulla. Fick ett erbjudande om att sova på en hård träbänk inne på ett hostel, alltså i baren, men tackade nej. Bänken var 30-40 centimeter bred och hade bara en tunn sittdyna att ligga på. Hur det slutade? Eftersom jag totalt glömt bort vad stil och klass är sov jag där en natt för 15 euro, då ingick det väckning klockan halv åtta på morgonen. Mindre kul, men billigt.

Det slog mig att man inte är så kaxig när man springer runt själv i en stad, med halvtung packning och utan att ha duschat på ett par dar, dessutom med en gnagande oro hur i helvete jag skulle ta mig vidare. Därför blev min dag i Amsterdam lugn. Men jag fick se mycket fina byggnader, det är en fantastiskt vacker stad Amsterdam. Större delen av innerstan har smala, gamla hus varav ungefär hälften ser ut att vara på väg att rasa. Jag tror det har att göra med att stan, med alla sina kanaler, är byggd på sankmark.

Innan jag däckade på bänken hade jag dock sett mig om efter resealternativ till Köpenhamn alternativt Malmö. Det var torsdag och bussarna var slutsålda till på måndag, och tågen slut till på tisdagen. ”Många åker på semester just nu” förklarade man på busstationen. Efter att skickat ut en desperat förfrågan på både Gnagarforum och Facebook kom tipset från flera personer (tack alla!) via SMS och meddelanden: åk Norwegian på fredag kväll för 1300 bananer. Sagt och gjort, det fanns nog billigare flyg men jag tog första bästa. Ville inte riskera att fasta en dag till i Amsterdam och då kanske missa MFF away, och i förläningen kanske komma hem för sent, då jag börjar jobba igen på måndag.

Lustigt nog sprang jag på en lirare jag känner väl i Amsterdam. Vi hördes igen på avresedagen, drog runt och snackade lite men blev uttråkade och drog till en coffee shop. ”When in Rome…” eller som på svenska, ta seden dit du kommer.

Flygresan gick bra, landade i Köpenhamn 23 på fredagskvällen, och sprang direkt på Victor Capel och hans polare samt Åkersberga-Tony och hans tre grabbar. De övertalade mig att gå ut och jag var inte så svårövertalad. Utan att veta vart vi var på väg så hamnade vi på Istedgade. För den oinvigde är det horgatan i Köpenhamn. Det visste jag faktiskt inte, och det är ingenting som jag hittar på, trots att jag för tio år sedan bodde och jobbade i stan under fyra månader.

Vi tog några öl på ett normalt ställe, där ett antal Skövde-gnagare mötte upp, innan vi skulle gå mot en annan pub: Bar Thai Corner. Längs hela gatan vi gick var det prostituerade, i princip bara afrikanska kvinnor, som stoppade en. Det tog ett tag att komma fram till puben, men jag hade gärna inte kommit fram alls. En pub med prostituerade thailändskor och ladyboys, fulla medelålders män och så lite yngre lirare som gissningsvis måste betala för att få sex (lite som jag börjar känna mig för övrigt, men jag har faktiskt visa gränser).

Jag ville bara bort, så jag tjatade på polarna att vi måste därifrån och ta oss till en jävla NORMAL bar eller ett disco, där man kan dricka pilsner och prata med damer utan att det i slutändan ska kosta något. Vi gick en gata på kanske 500 meter, och det tog kanske en halvtimme för att alla prostituerade stoppade oss. Jag gick bara, men vissa skulle promt prata med dessa damer. Till sist stod jag och skrek på grabbarna att komma och tjejerna att dra åt helvete. Jag var grinig.

Vi kom fram till ett schysst område lite före tre. Ställena där stängde fyra, och jag var trött och hängig och eftersom snubbarna lovat att jag skulle få sova på deras golv på hotellet i Malmö så började jag tjata om att dra då sista tåget gick fyra, vad vi visste. Min vana trogen att sova på udda ställen (de två nätterna i Luxemburg spenderades hos en tjej som jag hittat på nätet) tog jag plats på golvet, där jag lade ut lite kuddar från soffan samt min Råsunda FC-flagga som jag hade som täcke.

Vi var två som åkte hem vid fyratåget. En hade redan kraschat och de övriga två ramlade in någon gång vid tidigt frukosttid, varav i alla fall den ena minns jag skrek och undrade vart fan vi andra tagit vägen. Dagen hände inget speciellt, vi drog till bolaget och väl ”hemma” igen korkade vi upp och drog sköna anekdoter för varandra. Jag drog sedan ner mot centralstationen där Black Army hade abonnerat O’Learys.

Stället var välfyllt, och en bit senare stängde man restaurangen för insläpp, på ägarnas inrådan, sedan det ”gått sönder saker” och att det var fullt. UN, och gissningsvis även SI, kom förbi någon halvtimme innan de lokalbussar som polisen beordrat skulle hämta upp oss vid den abonnerade puben. Jag åkte dock med UN:s buss till arenan.

Det var många på plats på vår sektion och SI hade ordnat med tifo i form av pappersark. Stämningen var stundtals mycket bra, men inte spelet. MFF hade ett mycket bättre passningsspel, kändes som de hela tiden hade alternativ i sitt anfallsspel och de hade snabba och tekniska spelare. AIK skötte sig bra bakåt, men var utspelade. Det vittnar om inte annat skotten och bollinnehavet om.

Att få 0-1 var förstås en besvikelse efter den långa resan, men ändå har vi tagit tre poäng i dubbelmötet. Jag tror att vi tog en pinne förra året, och då vann vi trots allt guld, som de flesta säkert redan vet. Såg ”Chippen” där nere, men höll mig undan och valde att inte morsa på honom, just in case.

Hela Skånevistelsen var lugn för min del, jag åkte hem med Smokinglirarna och det givetvis mot betalning. Inget speciellt hände på hemvägen, det sista jag minns innan jag slumrade till vid tolvrycket var dock en diskussion som Black Armys förre ordförande Victor Capel hade med en (snygg) tjej i bussen (är svag för flätor, vilket hade blivit flator om jag bloggat utomlands och det hade varit kul), och där ett par till lade sig i. Capel hävdade bestämt att det var sjukt att toaletten OCH duschen i Sverige i regel är i samma rum, haha. Det där diskuterades flitigt, vissa hävdade att det var fräscht att ta en dusch direkt efter toabesöket, men Capel höll inte med och jag förstod på samtalet att han tyckte att det var oerhört ofräscht. Han själv hade i princip bara bott i lägenheter som skilde på toaletten och duschen. Ja, det var ett rätt kul samtal att somna till.

Blev avsläppt i Västbergarondellen och promenerade till Aspudden vid halv tre eller så på morgonen. Ja, det var min sammanfattning av Europa äventyret. Fyra nätter ute där jag bara betalade för en natt, och det var 150 spänn. Inte många lyckas med det.

* * *

AIK har en artikel på sin hemsida där man fördömer bengaler, rökgranater och plankning. Plankningen kan jag inte säga så mycket om, de påstår att klubben får betala när folk plankar. Jag vet inte hur man får fram hur många som plankat innan man fakturerar klubben. Men eftersom jag är novis på ämnet tänker jag inte gräva ner mig i det.

Bengalbränning förstår jag att det ger böter, såklart. Det är ju därför som dagens organiserade supportrar bara bränner av vid enstaka tillfällen. Det finns såvitt jag vet en budget för exempelvis sådana ”oförutsedda” utgifter.

Att man tar upp det relativt ovanliga fenomenet rökgranater (som i matchen mot MFF som var bland det häftigaste som jag varit med om) och att vissa gick hem på grund av det, det köper jag inte. Förstå hur dålig allsvenskan är. Hade inte de här unga killarna och tjejerna varit med och skapat den stämning som sedan länge finns på Råsunda så hade inte många gått och sett AIK spela i Europas 26:e bästa liga, eller vilken plats man nu ligger på. I mina ögon ska klubben vara jävligt tacksam för att det händer saker på Norra Stå och runt om på andra arenor, för om allsvenskan är lågt rankat så är vår klack, när den är bra, i topp i Europa!

* * *

Läser ”Discos” artikel i Expressen, och Alex Miller är inte nådig i sin kritik. Med all rätt, det var få som kom upp i normal standard i går. Men så har de ju också matchats oerhört tufft.

* * *

Bilderna är från Köpenhamn och framåt, de sista bilderna av mitt Europaäventyr. Rekommenderar även bilderna i mina inlägg från tidigare i veckan.

* * *

Snackade med säkerhetsliraren Thomas Lööw efter matchen i Luxemburg, frågade om spelarna fick ge bort tröjorna. ”Då får de betala dem själva”, sa han lite irriterat. Så för säkerhets skull sa jag till Catovic att jag kunde betala tröjan om de bad honom betala en ny ur egen ficka.

– Jocke, det kan jag bjuda på, flinade Catovic.

* * *

Haha… Vi hade tydligen inga CD-skivor på väg hem från Malmö. Efter ett besök på McDonalds i Jönköping (A6) skulle vi köpa en platta eller två och Victor Capell påminde mig om vad som hade hänt på en bortaresa för några år sedan.

Jag hade skickats in på en mack med pengar till en skiva. Jag kom ut med en platta med barnpopgruppen Bubbles, haha. Klassiker.

* * *

Enligt bloggportalen är jag den 15:e största bloggen i kategorin ”Sport och fritid”, större än HIF:s Bakgatan, Per Bjurman, Mats Wennerholm och MFF-tönten Kaveh Kohshahi.

Siffran? Nästan 6000 unika besökare i veckan, eller mellan 800 och 1600 unika om dan (det pendlar ganska bra).

* * *

Nu har jag suttit här i flera timmar, nu får det snart räcka för i dag. Men tack till alla er som besökt bloggen medan jag varit ute i Europa, satte besöksrekord i veckan trots min begränsade tid till uppdateringar.

Jag förstod att det var många som läst om mitt äventyr när jag kom till Malmö. Eller ja, det förstod jag redan när jag träffade Tony och grabbarna i Köpenhamn, fan vad de drev med mig, haha.

Som kuriosa sprang jag på AIK:s sköna marknadsansvarige Johan Cederbrant i Malmö strax innan jag nådde O’Learys. ”Jaså, du kom till Malmö trots allt”, sade Johan och flinade. Då förstod jag att det var rätt många som hade koll på mig antingen via bloggen eller Facebook.

* * *

Bävar inför telefonräkningen, inte minst eftersom jag fick ringa dem jag åkte bil med till Amsterdam åtskilliga gånger. Anledningen var att stället de uppgav att de var på egentligen va i en helt annan del av stan än de trodde och uppgav. Jävlar vad jag sprang i Luxemburg den morgonen. I en timme, och då hade de ringt och väckt mig halv nio och sagt att de skulle dra om en kvart, haha. Man kan tycka att jag borde ha tagit en taxi, men det är ju stil och klass och sådant sysslar ju inte jag med.

* * *

Börjar bli rätt tjenis med flera journalister och fotografer som rör sig på Karlberg och kring Råsunda. En av dem är just ”Disco” på Expressen. Gillar hans blogg där han skriver mycket om lagen i Stockholm (mest AIK). Ni hittar den här. Sprang senast på honom nere i Luxemburg.

* * *

Dags att dra ner till gallerian Liljeholmstorget och fixa nya glasögon eftersom de ligger någonstans  i Luxemburg. Tack för att ni tog er tid.

* * *

Nu krossar vi norrbaggarna.

* * *

joakim@rasundafc.se

Det här inlägget postades i Okategoriserad. Bokmärk permalänken.

6 kommentarer till Äntligen hemma – en sammanfattning

  1. defbybass skriver:

    Det har varit ett nöje att följa din blogg på dina irrfärder i europa Jocke, och telefonräkningen behöver du nog inte oroa dig allt för mycket över, får inte kosta mer än fem kr. min nämligen inom europa enligt ett eu-beslut. Och det har du väl råd med. Peace..

  2. Joakim Hall skriver:

    Tack mannen. Haha… Ja, det kanske till och med jag har råd med, haha.

  3. Den där Elin skriver:

    Promenad i ösregnet västberga – aspudden ? blev inte det ganska blött?

  4. Joakim Hall skriver:

    Elin, det var ganska blött ja… Men har varit med om värre.

  5. Björn skriver:

    Vilken jäkla resa, grymt att du tog dig runt!

    Bra skrivet, keep it up!

  6. Skogås skriver:

    Haha, det har varit ett nöje att läsa din rese-blogg 🙂 När skall du resa nästa gång? ;))

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.